Baltic Steel

Jag svängde runt hörnan och parkerade framför den oklippta häcken, stängde av motorn och gick ur bilen för att öppna bagagen. Spöt stod lutat mot staketet som det brukade göra, vadarna var snyggt ihopvikna och låg nerpackade i den blåa vadarväskan modell Kamprad (IKEAs grundare).

Jag såg Paul stå lutad över en rabatt.

- Plockar du ogräs? frågade jag.
- Jag fimpade en cigarett, svarade han lite irriterat.

Naturlivet som pågick innanför den gigantiska gröna mur som snirklade sig runt tomten intresserade honom inte speciellt mycket,men kom han utanför denna oas kunde han bli helt uppsluten av minsta aktivitet av djur och växter som pågick under våra fisketurer.Ända chansen att få honom att pyssla i trädgården hade nog varit att gräva ner en Loop Evotec och säga till honom, - du får den om du hittar den.

© scandicangler.com
Peter Lyngby

- Gott väder idag, säger jag för att byta ämne helt.
- Gudagott, vart ska vi tycker du?
- Vi tar väl stugan, eller?

Vi hade aldrig några längre diskussioner om vart vi skulle åka på våra fisketurer, det var inte nödvändigt eftersom bägge hade samma uppfattning om vad ett favoritställe skulle innehålla för att hamna i detta kriterium.
Detta ställe kallade vi Stugan eftersom jag ägt en mindre byggnad där min familj brukade tillbringa helger, svårare än så var det inte att döpa denna fantastiska fiskeplats. Vi parkerade bilen på vårt vanliga ställe, bytte om, tog våra spön och började gå ut mot havet, södra Östersjön vårt hemmavatten. Vi gick över den första lilla viken och fortsatte över ett sankt område som består av ren dynga med små tuvor som växer med lite mellanrum.

- Gör nu inte en Pedro ,säger jag och vi tittar på varandra och skrattar.

© scandicangler.com
Peter Lyngby

Jag kanske ska förklara vad en Pedro är för något:

>>För ett antal år sedan hade vi en dansk fiskejournalist på besök för att skriva en artikel i ett Fiskemagasin. Vi var på nästan samma ställe för att fiska, spöna höll på att tacklas upp när jag ser i ögonvrån hur Pedro sätter på en splitter ny guldfärgad Billy Pate-rulle på sitt spö. Med något glansigt i ögonen andas han ut varmluft på gaveln och putsar av den med skjortärmen och ser mycket nöjd ut. Vi tar spön och ryggsäckar för att bege oss ut mot äventyr, på vägen ut pratar vi om dagens fiske och upplägget för några bra bilder.
Terrängen här kan vara ganska tung att gå i, och Pedro verkade inte ha toppfysik direkt så han började snabbt halka efter mig och Paul. Vi kom fram till den platsen jag beskrev med tuvorna och leran, Paul och jag hoppade på tuvorna som vi alltid gjort. Jag kan inte beskriva ljudet som vi nu kom att höra bakom oss i ord så jag gör en liknelse istället.

Imagine this: En riktigt färsk koskit på en åker en varm sommardag och barn som står och kastar sten i den, det ljudet som uppstår när stenen landar, det ljudet hörde vi bakom oss. Men där var en skillnad, denna stenen vägde någonstans runt 95 kg. och dyng högen var något större än en koskit.

Jag och Paul vänder oss om och får se Pedro ligga på mage i leran alldeles livlös med ögon fyllda av skräck. Han hade spöt i högerhanden som var nerkört i leran långt ovanför korkhandtaget. Vi rörde inte en min, gick fram och hjälpte honom upp, han tittade på sin rulle som inte hade så mycket guldglans över sig längre.

- Vi sköljer av den när vi kommer fram, säger Paul.
- Det var djupt där, var allt Pedro sa innan vi fortsatte ut mot Gäddorna.

Snacka om skitfiske.

Så om ni skulle följa med ut någon gång på Pikehunt och ni hör mig säga, gör nu inte en Pedro, så var noga med var ni sätter fötterna.<<

© scandicangler.com
Peter Lyngby

Vi kommer fram till dagens fiske, sätter oss ner, häller upp varsin kopp kaffe och börjar tackla upp spöna.

Det är sen Höst men blåser ändå en varm behaglig Sydlig vind, och vattnet ser mörkt och lite grumligt ut. Över himlen drar stora mörka moln fram i en jämn takt, och det ligger en lukt av jord och tång i luften. Gässen sträcker över våra huvuden i stora formationer och det är härligt att leva.

Vi börjar rota i våra flugaskar och mitt val blir som vanligt en First choice, idag i färgen Charteuse, precis som det alltid blir. Paul tittar åt mitt håll och jag vet att det kommer att komma en kommentar,

- Du kanske skulle skriva en bok om den flugan eftersom du tycker den är så bra.
- Tycker du, svarar jag och känner mig lite glad över kommentaren.
- Det blir ju en ganska tunn bok, det räcker med pärmen.
- Pärmen, undrar jag?
- Ja, boken kan ju heta New Pattern / First Choice (same but different), i uppslaget kan du ju ha på ena sidan en Vit och på den andra en Chatreuse, sen på baksidan kan du ju tacka mig för jag kom på iden med boken.

© scandicangler.com
Peter Lyngby

Paul skrattar och häller ut den sista skvätten kallt kaffe, jag säger inget för jag vet att han menar inget illa.

Vi går ut mot vattnet och stannar vid vattenbrynet, tittar ut över The Baltic Sea och väljer var sin plats att börja Gädd jakten på. Det första kastet går ut mot en djupkant, tafsen rullar över den stora flugan som landar med ett litet plask. Den första virveln lät inte vänta på sig, Jag krokade och bommade den, snabbt in med linan och ett nytt kast, Gäddan tar flugan när den sjunker mot botten, fast fisk denna gång.

En vacker fisk på 4kg vältrar sig i ytan och vill ner mot botten, bort från det obehagliga i munnen och till en trygg tillvaro.

Kampen blir odramatisk, och Gäddan återfår sin frihet.

Den här dagen var det riktigt bra fiske, när vi gick mellan fiskeplatser fick flugan släpa i vattnet efter oss, och vi fick mindre gäddor som stod upprade på mörka fläckar på botten.

När jag plockar ut flugan ur käften på en sådan Gädda hör jag en vissling och tittar upp, får se Paul vifta med armarna. Han viftade så intensivt att jag först trodde han hjälpte ett plan ner för nödlandning, men jag såg inget på den mörka himlen som skulle kunna vara något sådant.

© scandicangler.com
Peter Lyngby

Jag förstod att han ville ha hjälp, spöt stod djupt bockat och han liksom hängde bakåt och drillade. Min rulle fick linan påspolad i raketfart och jag små sprang så gott det gick över den steniga och hala bottnen.

När jag kom fram var Paul i upplösningstillstånd, i vattnet utanför honom flöt tungruskor och gräs om vartannat och han pratade osammanhängande, nästan yrade. Tafsen fräste i ytan när Gäddan simmade över den grunda viken, vi visste att om vi såg tafsen och var tvungna att vrida på huvudet för se gäddans stjärt då var det stort, och gissa om vi fick vrida på huvudet?

© scandicangler.com
Peter Lyngby

- Du får hjälpa mig, jag får inte upp denna själv, säger Paul. Jag går ut i vattnet och ställer mig för att vara redo när den kommer in mot land.

- Håll nu för fan ihop benen när den kommer så den inte går in emellan, säger Paul upphetsat.

- Om du bara håller ordning på dina grejer så sköter jag detta, svarar jag. Vi var nog lite nervösa bägge två.

Paul backar upp på land och jag stannar i vattnet.

- Pressa lite nu säger jag till den orolige själen på land.

När Gäddan visar sig första gången, inser jag att det måste vara den näst största vi någonsin tagit, och det låter jag Paul få reda på.

- Den är nog inte större än min på 114cm……
- skit i det och håll ihop benen bara……

© scandicangler.com
Peter Lyngby

Fisken närmar sig mina vadare och jag ser hur liten flugan ser ut i det enorma gapet, den blir skrämd och söker sig ut mot tryggare vatten.

Detta upprepar sig några gånger innan hon är mogen för landning, jag kan villigt erkänna att man är väldigt mån om sina fingrar när man kör in handen under gäl locket, jag känner tyngden av fisken när den bogseras mot grunt vatten.

Jag lyfter aldrig fisken utan låter den åka på vågorna in mot stranden och lägger den på sjögräset som blåst upp på sanden.

Jag böjer mig ner och plockar ut en Green and White ur det enorma gapet, Gäddan tittar ilsket på mig och undrar säkert vad den konstiga figuren är för något. Jag vänder mig mot Paul och ser in i hans ögon, fulla av liv och lycka.

- Den är stor, säger han med lite darrig röst.
- Den är helt overklig, svarar jag.

Jag känner på den långa sidan av fjäll och marmoreringar, det är som ett helt landskap av bara fisk.

- Det ser ut som om den är gjord av stål, säger jag.
- Faktiskt så gör den det, steel, Baltic Steel, säger Paul.

© scandicangler.com
Peter Lyngby

Denna dag hade vi varken kamera eller måttband med oss, så vi fick ta tafsmatriel och dra ut längs sidan på Gäddan och klippa av vid rätt längd, det blev en riktigt lång bit Paul blev av med på sin spole.

Han tog fisken under buken och i stjärten, började bogsera ut den mot djupare vatten och friheten. Han drog Gäddan fram och tillbaka tills den började visa rejäla livstecken, släppte försiktigt taget med handen som höll den stora buken .

Den gled iväg och Paul lät sina fingrar glida längs den långa sidan, nöp den lite i stjärten, precis som om han inte ville lämna den ensam där ute bland alla farliga nät och tinor.

Gäddan slog fart med stjärten och gled ner i mörkret, jag la vänsterarmen om Pauls axel och gav honom min högerhand, han tog den den, jag kramade den vänligt och sa.

© scandicangler.com
Peter Lyngby

- Grattis till den näst största Gäddan vi tagit här.
- Vi får väl se när vi får mätt tafsen, säger han och småler lite illmarigt.

Vi går upp mot våra kaffetermosar för en stunds vila. Över himlen drar stora mörka moln fram i en jämn takt, i luften ligger en lukt av jord och tång och det är härligt att leva.

Den dagens fiske slutade där, det fanns inget större där ute som lockade.

Vi gick mot bilen för hemfärd och diskuterade vilt dagens fiske när Paul plötsligt säger.

- Gör nu inte en pedro!

Jag skrattar till och hoppar på lätta fötter över till andra sidan.

© scandicangler.com
Peter Lyngby

Väl hemma rusar Paul ur bilen, in i huset och efter ett mått band. Han rullar ut mått bandet på golvet, vi håller i var sin ända, jag ser att han skakar lite på handen. Så tar han fram tafsen, drar ut den och lägger den längs måttbandet, den går lätt förbi metersträcket, även 110cm för att slutligen stanna på 117cm.

- 3 cm. längre än din, säger han lite stolt.
- 117 cm. Baltic Steel, grattis, svarar jag.

Det är så här jag kommer att minnas Paul,genom denna dagen,vi hade så mycket kvar att göra tillsammans, men nu blev det inte så.

Men när dimman är riktigt tät kan man ibland se honom stå där ute, bland Stenarna och fiska.

Nu i efterhand tycker jag att även Gäddorna där ute vid stugan har fått ett annorlunda utseende,dom ser nog lite ledsnare ut, precis som om dom också saknar något.

Till minne av Paul Sörensen 1963 - 2003